My point of view

My point of view

I mitt huvud

DagensPosted by Jones Mon, July 21, 2014 14:06
Måndag 21 juli 2014. Mitt i sommaren, min andra semestervecka har precis börjat. Himlen är så där ljusblå som den bara kan vara på sommaren. Känns som sommarens varmaste dag, de har lovat vackert väder hela veckan så det är nog inte årets varmaste dag ändå. Veckan som gått gick fort, jag har varit helt slut, trött så trött. Semesterångesten kröp på mig för några dagar sedan. Ovanligt för mig, och helt obefogat. Men känslan kom. Den var där, då. Inte nu. Ångest över att vi inte hunnit något, inte kommer hinna något. Inte hinna vila, inte hinna träna, inte hinna bygga Källartrappstak, inte hinna läsa böcker, inte hinna cykla hemfjärden, inte hinna bygga skjulet, inte hinna städa garderober, inte hinna städa garaget, inte hinna sitta på altanen och dricka kaffe i morgonsolen, inte hinna allt, inte tänka alla tankar....
Jag vet, idiotiskt. Nu har jag kommit till sans, lite i alla fall. Vi har hunnit träna varje dag, vi har ätit frulle på altanen, jag har hunnit plantera mer rödbetor, vi har hunnit bygga källartrappstak, vi har hunnit byta ut diskmaskinen som gick sönder första semesterdagen, vi har hunnit städa garaget, vi har hunnit med att åka till tippen (2 ggr), vi har hunnit läsa några böcker, vi har hunnit lyssna på några sommar i P1.. Ångesten la sig samma dag. Solen skiner idag. Källartrappstaket lyser fint tegelrött, Athena Farrokhzad pratar på sommar i P1 om nazism, fascism och rasism - mina tankar är där nu. Iskaffet är snart urdrucket och jag tänker på hur bra jag har det. Bomberna faller i Gaza och här sitter jag. Vit heterosexuell boendes i villa i ett enligt samhället "bra" (bättre) bostadsområden i en liten stad i Sverige (jag är dock kvinna). Jag vet inget om rasism. Inget. Inget om utanförskap, visst jag var mobbad som barn, så jag har touchat det, men jag har det bra. Mycket bra. Jag är tacksam. Oerhört. Samtidigt får jag dåligt samvete, att jag inte gör mer för de utsatta. Vi har resurserna att göra det. Bomberna faller i Gaza, kvinnorna i Indien lever ständigt under hot om att bli våldtagen eller mördad, nyligen sköts ett passagerarplan ned över Ukraina. Ingen tar på sig dådet. Vi tror vi vet. Våldet är här. Våldet blir mer värre, större. Det går inte att bota våld med våld.
Och här sitter jag, i solen, med min kaffet, med mina böcker, med mina fria tankar. Med mitt vita skinn (som börjar bli solbränt) Jag kan åka vart jag vill (nåja) när jag vill. Jag är fri. Jag är tacksam. Mycket tacksam. Jag vill göra mer. Världen är på väg åt fel håll. Vad skall vi göra? Vad skall jag göra? Vad kan jag göra? Göra rätt för sig, i alla avseende. Rösta (på vad du vill förutom på fascister, rasister och de som tror de kan skrämma oss att rösta på dem) först och främst. Ta ansvar för sig själv. Försöka göra rätt saker, hela tiden.
Låter löjligt. Men jag tror om vi alla ställer upp och säger att nu är det nog, våga sätta ned foten. Gör det man kan. Oavsett vad. Gör rätt, var god, ta ansvar.

Tankar en sommardag, från en altan i ett "vitt" rikt område i kantstötta Sverige.